Månader har förflutit och Torypartiets flitigt använda stridsrop ”stark och stabil” skulle anses vara föga passande som varumärke för den Brittiska regeringens förhandlingsinsatser den senaste tiden. Om förhandling nu skulle vara ett passande uttryck för det som med sina många kovändningar blir mer förvirrande för varje dag. Premiärminister Theresa Mays uttalade strävan efter en ”djup och speciell” relation till EU ter sig allt mer svårfångad. De övriga 27 EU länderna har via sin chefsförhandlare Michel Barnier ställt tre villkor eller röda linjer: den så kallade skilsmässoräkningen, medborgarrättigheterna och gränsen mellan Nordirland och den Irländska Republiken. Dessa tre röda linjer innehåller inga konkreta krav annat än att dessa frågor måste lösas på ett tillfredställande sätt innan förhandlingarna om framtida handelsavtal kommer att påbörjas. Denna inställning har lett till en utdragen process och tiden rinner iväg efter att den brittiska regeringen åberopade utträdesartikel 50 och därmed, tillsynes helt oförberett, startade det tvååriga stoppuret till Brexitdatumet.
Vare sig det handlar om barnens läggtider eller Brexit finns det några viktiga utgångspunkter vid förhandling. 1. Man bör veta vad man vill. 2. Man bör veta, förstå och hålla sig till sina begränsningar, läs röda linjer. 3. Man bör ha en beredskap för olika kompromisser. Det är just i dessa frågor hela den brittiska regeringens problem ligger och roten till allt detta kan lätt spåras till en tämligen meningslös fråga i folkomröstningen för ett år sedan. Frågan ”Bör United Kingdom förbli medlem av den Europeiska Unionen eller lämna den Europeiska Unionen?” var tydlig. Lika tydligt skulle ett svar ”stanna i EU” ha varit. Svaret ”lämna EU” har däremot orsakat kaos och de konservativa Tories en del huvudvärk. Mycket tyder på att detta svar var oväntat.
Om jag övervägde att säga upp mitt medlemskap i en förening eller golfklubb skulle jag inte vara ensam om att förstå konsekvenserna av detta som tex. att inte längre behöva betala medlemsavgiften. Krav på att fortsättningsvis åtnjuta klubbens faciliteter eller spela på banan skulle mötas med förvåning om inte hån. Icke så med Brexit. Plötsligt betyder ”lämna” så många olika saker och stor vikt fästes vid att få en bra överenskommelse som säkrar så många förmåner som möjligt. Osökt dyker frågan upp varför man överhuvudtaget lämnar när nu folkomröstningen var rådgivande och inte bindande.
Det börjar dock klarna att en bra överenskommelse för Storbrittanien som icke medlem men med tillgång till den gemensamma marknaden m.m skulle kräva eftergifter i frågor som bl.a fri rörlighet för medborgare. Detta blir möjligen som att blanda vatten i sin whisky och sedan hävda att man inte längre dricker alkohol. Ett låtsas Brexit med andra ord; ett scenario där Storbrittanien abdikerar från den politiska scenen i fråga om medlemskap och därmed förlorar möjligheten att påverka EU lagstiftningen. Detta riskerar att resultera i ett EU med större inflytande över Storbritannien än innan Brexit.
Förståeligt nog är inte detta en överenskommelse som inbitna EU motståndare, Brexiters som de kallas på hemmaplan, skulle vara särskilt glada över. Det brittiska näringslivet skulle möjligtvis finna detta acceptabelt under en övergångsperiod men utöver det är det svårt att se denna lösning som en hållbar framtid för landet. Som bäst skulle en sådan överenskommelse vara om den kopplades till överläggningar rörande tiden efter Brexit. Åter till EU:s röda linjer som tack vare ett hastigt utlösande av artikel 50 har blivit ett ”Moment 22”. Samtliga tre röda linjer är i sitt innersta väsen kopplade till den omtalade ”speciella och djupa relationen” och även om dessa är öppna frågor kan de näppeligen lösas utan att avslöja vilken status Storbrittanien kommer att ha efter Brexit.
Efter det att Theresa May utlöste ett extra val 2017 har det nordirländska partiet DUP en vågmästarroll i parlamentet sedan Torypartiet förlorade sin majoritet. Sannolikheten att Storbrittaniens chefsförhandlare David Davis eller Theresa May hittar en lösning som blidkar EU, högerfalangen i Torypartiet och inte minst DUP, är närmast obefintlig. I detta scenario tornar två, tidigare nästan otänkbara, alternativ upp. Båda två skulle kunna ses, åtminstone kortsiktigt, som snabba lösningar.
En ”no deal” eller ingen överenskommelse överhuvudtaget som även beskrivs som att Storbrittanien kraschar ut ur EU är för många det underförstådda svaret som folkomröstningen gav. Detta må vara hänt men vid en analys av vilken information detta svar baserades på, väljarnas föreställningar om vad ”lämna EU” betyder samt de närmast katastrofliknande ekonomiska och politiska konsekvenserna finns det lite som talar för att detta skulle vara ”folkets vilja”. Om denna ”no deal” någon gång hade varit ett alternativ skulle Theresa May inte redan har vacklat i en del frågor som tex. skilsmässoräkningen och den europeiska domstolens överhöghet på vissa områden.
Numera pekar många saker på att en ”no Brexit” skulle kunna vara en möjlighet både juridiskt och politiskt. EU lämnar dörren öppen under tiden allt högljuddare protester hörs om Brexits negativa effekter. Ironiskt nog ju mer skada den brittiska ekonomin lider innan utträdesdatumet i mars 2019, desto större sannolikhet att Brexit avbryts men med mindre politisk skada när allmänheten inser innebördan av de två ovannämnda alternativen. Att återkalla artikel 50 skulle befria Storbrittanien från Brexitmardrömmen som folkomröstningen försatte landet i men det vore förhastat att tala om en snabb lösning. Opinionen i landet är splittrad och även med en mera insiktsfull förståelse av landets relation till EU skulle förbittringen och känslan av att någon hade skjutit nationalikonen, lejonet och den mytologiska enhörningen, finnas kvar hos många. Theresa May skulle inte längre vara av intresse, i bästa fall någon man tycker synd om. Det konservativa Torypartiet, befläckat av bl.a utrikesminister Boris Johnsons, snällt uttryckt, irrationella beteende och den katastrofala hanteringen av hela Brexit processen, skulle behöva en omdaning. Ett ”no Brexit” skulle bespara Storbritannien den ekonomiska skärseld som många varnar för. Behovet av reformer inom ekonomi och utbildning för att förbättra levnadsvillkoren för många människor kvarstår.
Oppositionen i form av Jeremy Corbyns Labourparti avvaktar och med medvind i opinionssiffrorna lovar att de minsann skulle lyckas att förhandla fram ”en Brexit för de många inte de få.” Det är dock många som inte förstår hur det ska gå till.